Indienresan Dag 1.
LH2421 LUFTHANSA lyfte i den kalla morgonluften, Soluppgången över Stockholm målade det blå landskapets sjöar med rosa, lila och orange pensel.
Hillevi tog naturligtvis min medhavda kudde. Hon la huvudet i mitt knä och sträckte ut sig över den lediga platsen plus våra två.. Livsnjutaren.
Jag åt mina Lakritsal, som jag gjort när jag flyger sedan jag var nio år. Resan var äntligen påbörjad. En resa mot något annat. Något mer än europaresorna. En annan kultur, andra dofter andra ljud..
Boken Shantaram väckte en längtan till Indien. Säkert kommer vår resa inte vara så spännande som denna fantastiska bok, men att andas in miljöerna blir ändå ett äventyr.
Mumbai. Nitton miljoner invånare. Miljardärer, fattigdom. Långt bort från Hipsters, men kanske närmare Hippies. Vi ska också upptäcka Goa med dess 10 mil av stränder och palmer. Från lugnet i Palolem till festandet i Baga. Slutligen Panajim med sina portugisiska kvarter.
Mjuka svänger tar oss ned över Bayern, och ljuset påminner om en solig vinterdag på Årsskutan. Ljus babyblå himmel och det hörs på rösten att flygkaptenen älskar sitt jobb idag. Hillevi tror att bergen i horisonten är Mount Everest (skojar). Jag är inte lika säker 
.. Hon vaknar glad som alltid. Tänk, 16 dagar tillsammans! Inga barn, inget ansvar.
Vi landade trots allt i dimma på Münchens flygplats. Regnpölar prydde landskapet och vi hade 25 minuter till boarding. Stor flygplats! Långa promenader och ett tåg för att komma till gate 13L. Vi kom med våra boardingkort som vi skrev ut hemifrån, samt våra e-visa för Mumbai. Ett papper saknades! Ovanpå alla dokument skulle man ha loggat in för att skriva ut ett papper där det stod “e-visa granted”. Svetten bröt ut medan jag desperat letande i mejlen efter instruktioner. Det gick vägen och jag klev på planet med uppknäppt skjorta och röda kinder. Ett stort flygplan med två gångar, sköna stolar och fräsch interiör. En Brämhults Smoothie ger ny kraft och äntligen.. nästa stopp, Mumbai. Kanske låter det pretto att säga Mumbai istället för Bombay, men staden bytte namn 1996. Västvärlden har inte helt tagit det till sig.
På 1500- talet fick staden annars sitt namn när Portugiserna anlände, Bom Bahai. Varifrån namnet Mumbai kommer från vore en intressant googling.
Hillevi läser Shantaram, som jag köpte till henne för över ett år sedan. Jag blickar ut över vita moln. Vitt, vitt åt alla håll.. som i en dröm. När man reser är man här och nu. Allt man ser, allt som händer är nytt. Resorna blir som landmärken i livet, någonting att mäta tiden med, nåonting som ger ekorrhjulet mening. Hela hösten och julen har varit hårt men lyckligt jobb. Fotograferingarna har avlöst varandra. Victoria som jag anställde i oktober, vi har knappt hunnit prata med varandra. Vi älskar att arbeta med bilder och är så dedikerade. Duktiga faktiskt! Nästan alla luncher har ätits framför datorn. Lite för duktiga, lite för effektiva, lite för svenska.
Med denhär resan vill jag inte bara åka till Indien. Jag vill göra plats för Indien och omfamna något som ska bli en ny del av livet.
Solen värmer nu genom flygplansfönstret, det är fantastiskt. Jag älskar det!
Som en liten prick i skyn, halvvägs till rymden på 11 887 meters höjd glider vi vidare. Över Bulgarien, där jag en gång flög hängflyg, och tog mig från bara 30 meters höjd, upp till 3 800 meter. Där jag flög med örnar och över skifferformerade bergstoppar. Vidare, bort över Mesopotanien. Då solen gick ned och fyllde det mörklagda flygplanet med ett ljus som av guld. In i natten, in i drömmen. Det är så vanligt, alla reser. Samtidigt fantastiskt. Den här planeten, den är så fantastisk. Lufthansa är fantastiskt.
Taxin kryssade regellöst mellan filerna i den hektiska natttrafiken. Människor sov på gatorna, lägereldar på trottoaren, ungdomar stod och hängde kring sina motorcyklar. Chauffören guidade utan att vi förstod och körde på begäran via Marine drive. Den dyra gatan längs vattnet. Arabiska havet låg svart intill oss, väntandes på att vi ska komma ner till Goa.
Men först Mumbai, där vårt hotell i Colaba slöt oss för natten.