Vill man veta något om Björn Fotograf?
Här följer fakta och olika berättelser om denna person, utan början; slut eller ordning.

 

Jag föddes på Södersjukhuset. Jag minns inte mycket av den tiden, men jag växte upp med mina föräldrar, syster och två hundar. Bassett Hound. Jag såg väl ingen skillnad sådär på hundarna och migsjälv, för jag hade inga problem med att lägga mig i hundkorgen för att sova. Mamma fick ofta gräva med fingret i mina kinder och i byxfickorna, där jag gömt Frollic som jag älskade. Väldigt fin och näringsriktig hundmat, som hade sånt fint tuggmotstånd. Pappa brukade hitta på sagor om en figur kallad ”Feta Katten” och jag älskade att klättra på mammas vävstol som stod i vardagsrummet.

Första kärleken

Jag gick på dagis och blev bjuden på mitt första kalas när jag var fem år. Marie som jag var kär i, fyllde år och som enda kille fick jag komma. Modigt gick jag dit för att möta min kärlek! Men väl där blev det lite svårt. Tjejerna lekte med dockor och jag hittade inte endaste bil att leka med. När det blev kurragömma, gömde jag mig bakom en dörr. Sedan stannade jag där tills det var dags att åka hem; kändes som en säkrare plats, långt bort från dockor och barnvagnar.

Första cykeln

Jag lärde mig cykla ungefär då, när jag var fem år. En fin liten gul cykel med pedaler och kedja. Men ingen broms! Med mamma och pappa vid min sida på promenad, rullade jag iväg på trottoaren. Fortare och alldeles för fort.. jag kom över kanten mot gatan och stöp ned i asfalten. Djupa skrapsår på båda knän och båda armbågar. En läkare som bodde precis där såg och sprang ut med bandage. Jag hade påbörjat min karriär som äventyrskille!

Första kameran

När jag var barn, tog vi alltid bilen på semestern; ofta till Norge men även ner i Europa. Jag minns inte om det var i födelsedagspresent eller som julklapp jag fick min första kamera. Det var en Kodak Instamatic, och efter det hade jag alltid en kamera i handen på alla semestrar. Förutom vackra platser vi besökte, stannade vi ofta för att mata hästar, får och kor; så då blev det ibland en bild på det. Det var just under ett sådant stopp, några år senare; som jag glömde kameran kvar vid en fårhage i Norge. Jag minns precis platsen, grinden in till fåren och hur jag tog bilder.

Som litet barn var jag både blyg och kavat, beroende på sammanhang. Som när vi kom fram till någon hytta i Norge och mina föräldrar undrade vart jag tagit vägen. De hittade mig i soffan i hyttan bredvis, i full fart att berätta mina historier.

Hundarna

Jag föddes med två Basset Hounds vid min sida. Ungefär lika gamla som jagsjälv. Jag vet inte om jag hade koll på om jag själv var hund eller människa, för ibland la jag mig och sov i hundkorgen. Jag åt deras mat också, Frolic. Mamma gillade det inte, så jag hamstrade de runda Frolicbitarna i kinderna så hon inte skulla komma åt dom; och hade reserv i fickorna. De var bra vitamin tillskott tyckte jag.

Dagmamma

När jag var fem år flyttade vi till ett radhus, där Tyrestaskogarna tog vid där tomten tog slut. Mina föräldrar lämnade mig hos en dagmamma där jag inte ville vara riktigt, men man fick stå ut. Flickorna skulle leka doktor och patient. Typ att man brutit benet, eller skadat huvudet. Men jag fick aldrig vara skadad, jag skulle undersöka. Men man fick nyponsoppa ibland med biskvier i, det var kompensation.

Min dagmamma höll ibland på att bli galen på mig, speciellt när jag cyklade på min sykel. I farten ställde jag mig med ena foten på sadeln och den andra på ramen, för att surfa fram genom luften. Det tyckte hon verkade farligt. Jag minns hur jag alltid vann alla cykeltävlingar och var mycket ute i skogen för att leka.

Dagis

Dagis var roligare, för de hade så mycket man kunde göra, men jag hatade att städa. Jag kom på en strategi. När det var städdags, blev jag jätteglad och fick igång alla att börja städa. När de var helt igång, klättrade jag upp i en ribbstol och tittade på med ett leende.

Skolan

Första skoldagen kom, och man skulle räcka upp handen när de ropade ens namn. Lärarinnan sa Björn, och jag sträckte upp handen och sa ja; samtidigt som jag härde ett följande ”Lindström”. Det var ju inte jag. Min värld föll samman lite, jag trodde ingen annan hette mitt namn.

Vi kom med i tidningen, för min fröken hade en annan syn på lärande än vanligt. Man fick helt enkelt göra vad man ville, bara man gjorde nåt av de ämnen som fanns att välja på. Till slut blev man faktiskt sugen även på matteboken som var lägst prioriterad för mig, det fungerade. En dag när vi åkte kana på rasten, stannade en SVT-journalist och frågade om de kunde få filma när vi åkte. Vi åkte för glatta livet. Sedan bad de oss ställa oss och hoppa på en övergiven bil, det tyckte jag verkade skumt men några vänner hoppade. Sedan kom ett SVT-reportage om de stökiga barnen i Brandbergen, det kändes inte rätt. Vi hängde inte ens i Brandbergen.

En annan dag ville vi inte gå till skolan, det var en sån tråkig och regnig dag. Så jag och min vän satte oss i några vattenpölar i hopp om att bli hemskickade för att vi var helt blöta. Men fick tillbringa resten av dagen utan byxor, för de hängde på elementet i klassrummet.

Mulle

Jag gick med i Skogsmulle. Det var ganska trevligt. Vi strövade ut i Tyrestaskogarna, sjöng visor och lärde oss saker. Man hade med sig en thermos med varm choklad och några mackor. Men en gång när jag skulle dricka min choklad, var det bara glassplitter i min trasiga thermos. Jag vågade inte säga något, utan silade chokladen mellan fingrarna och drack försiktigt.

Flyttade till Spånga

Efter 2:a klass ville mina föräldrar flytta till hus. Vi hittade ett majestätiskt hus i gamla Flysta, Spånga. Jag var nio år och an kan väl säga att det var där jag växte upp. Jag hittade snabbt vänner och hela första sommaren innan tredje klass, knackade vi på varenda dörr i trakten. Vi ville bygga en lådbil och behövde hjul. Kanske från någon gammal barnvagn. Men vi fick aldrig napp.

Första dagen i skolan var spännande. Hela klassen hade året innan vartit med och spelat in en film med Magnus Härenstam, eftersom han var morbror till en i klassen. Det var ett sammansvetsat gäng. Jag klev rakt fram och satte mig vid katedern och frågade om det var min plats, med glimten i ögat. Redan på lunchen hade jag fått en massa nya vänner och tjejerna tyckte jag var spännande.

Vi lekte alltid. På raster och efter skolan hängde vi. Vi hade discokvällar hela tiden, lekte Svarta madame och annat spännende. I skolan var det Röda och vita Rosen som gällde många gånger, men även King, kulspel och snöbollskrig.

Jag var alltid mitt i, mellan de tuffa och de mobbade. Jag försökte vara vän med alla, men närmaste vännen var nog Tomas. I allfall tills han flyttade till Kristianstad, då höll vi ändå kontakt flera år till. Men Tomas blev ihop med Jeanettes lillasyster och jag med Jeanette. Det var kul, för vi lekte så mycket, skrev kärleksbrev hela tiden och var nästan aldrig hemma. Men så en dag tog det slut, för hon ville vara ihop med Mikael. Jag gick hem och var sorgsen. Då ringde det på dörren och Jeanette hade lämnat att glasspaket utanför på farstukvisten. Jag ville banne mig inte att någon slylle tycka synd om mig, så jag cyklade och lämnade omsorgsfullt tillbaka den jäkla glassen. Mikael var ny och efter att det tafgit slut även för honom med Jeanette, blev vi kompisar.

Tomas var inte heller ihop med hennes lillasyster längre, och vi hade börjat i femman. Vi gillade tjejjer och så kom det sig på något vis att jag och Tomas blev Pusskungar. Jag och Tomas stod i solen på en trappa på baksidan av skolbaracken där vi gick. Övriga killar i klass 5a och 5b sprang och jagade tjejjerna. Sedan förde de tjejjerna till oss, och de fick en puss på munnen av mig eller Tomas. Det var roliga dagar och tjejjerna verkade inte allt för arga. Men eftersom Tomas mamma var lärare i skolan, tyckte Tomas det var bäst vi slutade sen. Det blev väl pinsamt tror jag.

En annan vän var Håkan. Håkan var snäll och stark. Vi brukade cykla upp till hans mamma i Tensta på luncherna och hälsa på snabbt, en bra tur från Sundbyskolan. Hans pappa var naprapat och bodde precis intill skolan. Även Jocke var en bra kompis som alltid var redo för att busa. Tillsammans pallade vi äpplen och plommon. Det var en perfekt mix av äventyr, att vara ute, att röra på sig och få i sig en massa vitaminer. Jocke och jag hittade också containrar utanför ett tryckeri av klistermärken. Kanterna som klipptes av och kastades, blev en guldgruva för oss och halva klassen dekorerade sina bänkar i olika mönster.

Hade jag tråkigt någongång, brukade jag ta telefonboken, Gula sidorna. Då ringde jag runt och frågade efter klistermärken, de var som trofeé och jag älskade att samla på saker.

Pengar behövde man ju också. På vintrarna brukade vi knacka på för det var mycket snö på uppfarten, och så skottade vi mot betalning. På somrarna gjorde vi likadant fast då plockade vi maskrosor. Vi dök också gärna ned i containrarför att leta skrot. Till slut kunde mina föräldrar inte använda garaget hemma, för alla ganla dammsugare och tvättmaskiner jag släpat hem. Vi montarade bort motorerna, för de tyckte vi kunde vara värdefulla. Tomas och jag startade företag, Tazzak skulle det heta. Vi satte upp lappar i skolan om billiga motorer från dammsugare och tvättmaskiner med öppettider. Vi laddade med godisskål till eventuella kunder, men ingen kom. Affärerna blomstrade inte.

Vi cyklade mycket. Ibland kunde jag ocg Tomas cykla ända bort till Brostugan på Lovön. Där ville vi paddla kanot, men vi var för unga för att få hyra. Vi gick runt och spanade efter en lämplig vuxen. När vi hittade en, frågade vi om den ville paddla med oss och vi betalar. En gubbe som följde med. skrev långa brev sen till mig, men det kändes konstigt att svara. Vi cyklade också till Kananbadet för att bada, spela minigolf och äta glass.

Bus

Vi älskade att busa också. Ett särskilt roligt bus enligt oss var att smyga ut på natten. Det brukade vara att jag hade en kompis som sov över, och så smet vi ut genom fönstret. Vi tyckte det var stor humor att byta ut trädgårdsgrupper mellan grannar. Så när de vaknade, hade de grannens utemöbler och tvärtom. Vi stämde också träff med tjejjerna på natten, men det blev bara en massa trassel. Som när jag fick hoppa in genom källarfönstret för att väcka ett tjejgäng som lovat vara vakna, och pappan plötsligt dundrar ned för trappan. Jag sprang så långt och glömde skorna. Dagen efter när vi hängde där kom pappan och frågade, men vi trodde nog det måste ha varit katten.