Indienresan – Reseskildring

Indienresan Dag 1.

LH2421 LUFTHANSA lyfte i den kalla morgonluften, Soluppgången över Stockholm målade det blå landskapets sjöar med rosa, lila och orange pensel.

Hillevi tog naturligtvis min medhavda kudde. Hon la huvudet i mitt knä och sträckte ut sig över den lediga platsen plus våra två.. Livsnjutaren.

Jag åt mina Lakritsal, som jag gjort när jag flyger sedan jag var nio år. Resan var äntligen påbörjad. En resa mot något annat. Något mer än europaresorna. En annan kultur, andra dofter andra ljud..

Boken Shantaram väckte en längtan till Indien. Säkert kommer vår resa inte vara så spännande som denna fantastiska bok, men att andas in miljöerna blir ändå ett äventyr.

Mumbai. Nitton miljoner invånare. Miljardärer, fattigdom. Långt bort från Hipsters, men kanske närmare Hippies. Vi ska också upptäcka Goa med dess 10 mil av stränder och palmer. Från lugnet i Palolem till festandet i Baga. Slutligen Panajim med sina portugisiska kvarter.

Mjuka svänger tar oss ned över Bayern, och ljuset påminner om en solig vinterdag på Årsskutan. Ljus babyblå himmel och det hörs på rösten att flygkaptenen älskar sitt jobb idag. Hillevi tror att bergen i horisonten är Mount Everest (skojar). Jag är inte lika säker ?.. Hon vaknar glad som alltid. Tänk, 16 dagar tillsammans! Inga barn, inget ansvar.

Vi landade trots allt i dimma på Münchens flygplats. Regnpölar prydde landskapet och vi hade 25 minuter till boarding. Stor flygplats! Långa promenader och ett tåg för att komma till gate 13L. Vi kom med våra boardingkort som vi skrev ut hemifrån, samt våra e-visa för Mumbai. Ett papper saknades! Ovanpå alla dokument skulle man ha loggat in för att skriva ut ett papper där det stod ”e-visa granted”. Svetten bröt ut medan jag desperat letande i mejlen efter instruktioner. Det gick vägen och jag klev på planet med uppknäppt skjorta och röda kinder. Ett stort flygplan med två gångar, sköna stolar och fräsch interiör. En Brämhults Smoothie ger ny kraft och äntligen.. nästa stopp, Mumbai. Kanske låter det pretto att säga Mumbai istället för Bombay, men staden bytte namn 1996. Västvärlden har inte helt tagit det till sig.

På 1500- talet fick staden annars sitt namn när Portugiserna anlände, Bom Bahai. Varifrån namnet Mumbai kommer från vore en intressant googling.

Hillevi läser Shantaram, som jag köpte till henne för över ett år sedan. Jag blickar ut över vita moln. Vitt, vitt åt alla håll.. som i en dröm. När man reser är man här och nu. Allt man ser, allt som händer är nytt. Resorna blir som landmärken i livet, någonting att mäta tiden med, nåonting som ger ekorrhjulet mening. Hela hösten och julen har varit hårt men lyckligt jobb. Fotograferingarna har avlöst varandra. Victoria som jag anställde i oktober, vi har knappt hunnit prata med varandra. Vi älskar att arbeta med bilder och är så dedikerade. Duktiga faktiskt! Nästan alla luncher har ätits framför datorn. Lite för duktiga, lite för effektiva, lite för svenska.

Med denhär resan vill jag inte bara åka till Indien. Jag vill göra plats för Indien och omfamna något som ska bli en ny del av livet.

Solen värmer nu genom flygplansfönstret, det är fantastiskt. Jag älskar det!

Som en liten prick i skyn, halvvägs till rymden på 11 887 meters höjd glider vi vidare. Över Bulgarien, där jag en gång flög hängflyg, och tog mig från bara 30 meters höjd, upp till 3 800 meter. Där jag flög med örnar och över skifferformerade bergstoppar. Vidare, bort över Mesopotanien. Då solen gick ned och fyllde det mörklagda flygplanet med ett ljus som av guld. In i natten, in i drömmen. Det är så vanligt, alla reser. Samtidigt fantastiskt. Den här planeten, den är så fantastisk. Lufthansa är fantastiskt.

Taxin kryssade regellöst mellan filerna i den hektiska natttrafiken. Människor sov på gatorna, lägereldar på trottoaren, ungdomar stod och hängde kring sina motorcyklar. Chauffören guidade utan att vi förstod och körde på begäran via Marine drive. Den dyra gatan längs vattnet. Arabiska havet låg svart intill oss, väntandes på att vi ska komma ner till Goa.

Men först Mumbai, där vårt hotell i Colaba slöt oss för natten.

Indienresan dag 2

Vi mötte ett perfekt väder för stadsvandring och klev rakt ut på en av huvudgatorna i Colaba. Kanske 25 grader varmt, torr luft. En skön bris från Arabiska havet nådde ibland in i gränderna där vi gick.

Vi siktade mot norr och det överväldigande bazardistriktet, samtidigt som vi höjde rösterna. Trafiken höll en kaosartad ordning som innebar glatt tutande från alla och envar av alla förare. Helt oavsett om någon var i vägen eller inte. Små bilar med gälla små tutor förde luv som om de vore små mopsar. Cyklar plingade och gatorna vimlade av människor. Välklädda människor på indiskt vis. Finbyxor och skjortor, saris och skoluniformer. Nästan alla såg hälsosamma ut och vi mötte bara några få tiggare. Några mammor som bar på sin lilla bebis.

Bazarkvarteren är ett område på ca 2,5 x 2,5 kilometer. Öppna butiker mot gatan med allsköns prylar. Från butiker med olika elkablar, ljus, lampor, kläder, skrot, trasiga gamla AC och mikrovågsugnar, allt möjligt och ingenting att ha för oss, förutom tyger. Vi prutade såklart, kulturen till lags.

Vi blev ombedda att handla det ena och det andra, men ett nej eller em bortvänd blick räckte för att komma undan. Indierna är oväntat vänliga och vi kände oss helt trygga, trots att vi hade allas blickar på oss och jag med kameror som motsvarar flera årslöner.

En underbar plats för fotografering, fastän man behöver kolla lite så man inte förnärmar någon. Efter två nätter med bara 4 timmar sömn, insåg vi att vi kanske skulle låit bazardistriktet vänta. Det blev en explosion av intryck. Färger, dofter. Gatumat, chai-te och små kiosker för cigaretter.
Något vi saknde var caféer eller någonstans att sitta och vila fötterna. Vi köpte en papadam som var täckt av tomat, mynta och ett nudelliknande strössel. Det var fantastiskt gott. Vi satte oss på trottoarkanten för att äta, men blev tillsagda av en polis. Att stå upp och äta på samma plats var grejen, stackars sandalklädda fötter. Vi mötte kor, hundar och katter. Vid något tillfälle tystnade larmet från alla tutande fordon så pass att vi hörde fågelkvitter. De vindlande gränderna lockade till vidare upptäckt, men vi var tillfälligt slut. Med siktet mot Colaba igen och turistkvarteren, tog vi en taxi när trafiken lättade något.

Taxin släppte av oss vid Gateway of India som är ett monument likt triumfbågen. Beläget vid vattnet och intill lyxiösa Thai Mahal hotel. Där går de vackra båtarna över till den lilla turistön Elephant island. Hillevi blir snabbt överfallen av både killar och tjejer som vill ha bilder på sigsjälva tillsammans med henne. Snart är vi båda med på olika porträtt. Vi är exotiska européer. Det är väldigt mycket färre utländska turister i Mumbai än vi trodde. De flesta är indier, vänliga indier. En stor del av individer vid Gate of India är duvor.

Efter att ha tvättat bort någon duvas förtret från armen, samt besökt hotellet för dusch och ombyte, går vi till Café Leopold. Vilket härligt ställe, och ett av få platser som serverar öl. Här satt Lin och Karla, som det beskrivs i boken Shantaram. Lin, som tillhörde maffian, hade sitt egna bord där han kunde fästa sina knivar under detsamma. Här utspelas bråk, intriger och en kärlekshistoria. Shantaram är skriven från verkliga upplevelser.

Fantastisk mat, och halvdyrt för att vara Indien. Men halva notan var två stora flaskor Budweisser för 925 rupies. Cirka 125 kronor.

Längs gatan utanför Leopold köper vi sjalar av kashmir för 50 kronor styck. Här hopas nu en del turister. Vi fyndar vackra örhängen och sandaler medans kvällen känns aldeles skön och ljum. Några meter bort finns hotellet. Ett sista fynd blir en lång vit skjorta till Hillevi.

Morgondagens destination är Dharavi slum. Asiens största slumområde och platsen från filmen Slumdog Millionere. Där råder dresskod. Inga shorts, inga bara axlar, inga kjolar kortare än anklarna. Men även fotoförbud, förutom på vissa angivna platser. Med en lugnt vispande takfläkt, släcker vi för kvällen. Utanför hör vi ännu stadens avtagande brus och tutningar.

Prognosen för i morgon visar 35 grader varmt. Exakt lika många grader varmare än prognosen för Stockholm.

Bazaardistriktet – Mumbai

Colaba streetmarket- Mumbai

Indienresan dag 3 – Dharavi slum

Natten passerade medan vi sorterade intryck av Mumbai, utan att riktigt sova. Det tar ett tag innan man är ikapp tidsskillnaden. Trötta men
frukostsugna kom vi till restaurangen som ligger fem meter från vårt
rum. Som väl är är vi inte i Sverige, så det gick bra att få frukost
även efter utsatt tid. En journalist och några andra gör oss sällskap.
Journalisten undrade om bönsalsan var stark. Nejdå sa jag, den är mild..
Ja hade fel, förlåt! Omeletter med ost och tomat, cappuccino; precis vad man
behöver. Jag drack även Hillevis cappuccino medan hon sökte efter luft, utomhus. Hon hade sorterat intryck natten lång, så hon var inte helt redo att vakna.

Vi kom ut, förbi indier som höll upp dörrar och ut på gatan helt vant.
Man vänjer sig fort. Vi promenerade bort mot Gate of India och förbi. Längs vattnet hittade vi ytterligare syre och började njuta av dagen.
Framför oss fanns vad vi trodde var lite lyxigare kvarter. Colaba market. Som vi tänkte oss innan vi visste bättre var där turiststråk; caféer och en lite dyrare miljö.

Vinden var skön och flertalet båtar låg ensamt surrade vid sina bojar och under den soldimmiga himlen. Var det smog eller dimma? Säkert lite grand
av båda. Precis som i London på det glada nittiotalet, blev näsduken lite svart när man snyter sig efter en dag på stan. Medellivslängden i Mumbai är 52 år, främst beroende på avgaserna. Många av indierna
stressar och tillbringar mycket tid varje dag i bilköerna. En dags resa fram och tillbaka till arbetet i Mumbai motsvarar att röka ett helt paket cigaretter. Det är inte så att vi mår dåligt av det när vi
turistar här, men man vill inte tillbringa allt för många dagar i denna mångfacetterade stad. Just härute vid Colaba ligger vattnet på båda sidor om
oss, med en vind som sveper undan avgaserna tror jag det är bästa platsen i Mumbai.

Vi skulle svänga av inåt från promenaden vid vattnet, men lockades vidare av vad vi såg. Färgglatt klädda män satt och lagade fiskenät, lite större fiskebåtar stod uppställda och bakom dessa: slumkvarter. Vi
klev in i en ny värld, samtidigt som vi tog våra första steg in över slummen, en vacker värld! De små husen och skjulen är lika vackra som de är enkla. Målade och pyntande med både hjärta och smak. Vi mötte barnens
leende när vi kom, och när vi frågade var det ofta ok att ta bilder. Barnen lekte med vatten, vuxna fixade med sitt. Ljuset här är lite som en augustikväll i Sverige. Mjukt, sagolikt. Vidare in genom kvarteren når vi Colaba streetmarket. Jag fick en känsla av att vara i en stad från en gammal westernfilm, samtidigt som om jag vore i Afrika.
Jord under våra fötter, hus på två våningar och en färgprakt jag kanske aldrig tidigare upplevt. Ljuset, grönsakerna, kläderna, de målade husen, människorna och deras leenden.. jag blev helt lycklig och ville aldrig
gå!

Den bokade turen till slumområdet Dahravi var bokad med transport från Colaba klockan 14. Vi lämnade slummen och marknaden via Colaba Causway, som är en butiksgata. Först nu hittar jag ett ställe där man kan köpa telefonabonemang, men jag struntade i det. Jag vill inte vara uppkopplad här, det räcker med Wifi på hotellet! Här såg jag även en ATM-bankomat, vilket det inte vimlar av; men vi behövde inte ta ut pengar. På flygplatsen tog vi ut 10 000 rupies var med våra VISA-kort, vilket motsvarar ca 1 300 kr. Det var maxbeloppet. Efter middagen samma kväll hade jag hälften kvar, så utan att ha räknat vad Hillevi har kvar, gör vi av med ca 300 kr per dag.

Mitt emellan vårt hotell och Gate of India låg resekontoret. Därifrån skulle få transport till Dharavi slum, det kunde det bli bättre. Vi hann en sväng om hotellet, för att byta till långbyxor och täcka Hillevis axlar; men så struntade vi i det. Vi hade läst om dresscode och fotoförbud i slummen, men jag packade ned långbyxorna i ryggsäcken
istället. Hillevi hade ändå sin skjorta lite på svaj så axlarna syntes ju ändå. Vi tänkte att vi får väl rätta oss om det behövs. Så blev det aldrig. Bilen hämtade oss och hade redan med sig ett kanadensiskt par med sin dotter på 14-år. Hela familjen hade shorts. Den tjoande Mumbaitrafiken slöt sig omkring oss och efter ett stopp vid tvättområdet med tusentals lakan mm hängde på tork, klev vi av mitt i Asiens största slumområde, sett till befolkning. Detta område som är till ytan är lika stort som Gamla Stan i Stockholm, härbärgerar mer än en miljon människor.

Dahravi slum är som en väl fungerande organism. Området bildades för ungefär 170 år sedan, när det fanns mycket arbete i Mumbai men inga
bostäder. Första tanken på en plats som denna var för oss hungrande barn och tiggande människor, och absolut det är en del av sanningen, men inte lika mycket nu som förr. Väldigt få personer mötte oss som tiggare. Daharavi omsätter en hel del
pengar och ungefär tiotusen små företag är registrerade här. Många tar hand om och sorterar plastavfall som går till återvinning, andra färgar tyg, garvar läder eller gör keramik.

Vi promenerar in bland mörka och trånga gränder, en del bara en axelbredd. Plötsligt verkar Mårten trotzigs gränd i vårt Gamla stan vara spatsiös! Den är iof 90 cm bred på det smalaste stället, men vad
är det.. två meter?
Det är smutsigt och vi får ducka lite då höjden på vissa ställen inte är skapt för nordbor. Rajesh, som är vår guide lotsar oss vant framåt och in i det hem där han växt upp. Han är 27 år och måste snart flytta hemifrån. Han vill bo kvar men får inte plats längre. När någon av hans systrar får barn, måste han flytta ut. Jag frågar om han har en flickvän, och han tar fram sin telefon för att visa oss. Nej, ingen flickvän, men här är två flickor som min moster vill gifta ihop mig med. Han verkade inte vara så imponerad av bilderna, utan vill vänta på bättre förslag.
Vi rör oss igenom rök och damm. Vi kikar in i små fabriker, där det var trångt och kvavt. Det luktade industri, kemikalier och olika nyanser av bränt. Bränd maskinolja, bränd plast. Min guide såg mellan fingrarna när han såg att jag alltid frågade
om det var ok innan jag tog bilder. Men i bostadskvarteren var det ännu mer strikt. Jag kikade in till familjers hem, de lever så enkelt; satt ofta på golvet. Pengarna från de guidade turerna går tillbaka till slumområdet, bland
annat i form av hjälp till skolgång.

…mer om Dharavi senare, så många intryck…

Vi tutade oss fram en timme eller så genom trafiken, medan kvällen lade sig över staden. Åter hamnade vi på Leopold. Denna atmosfär av människor, jag skulle kunna sitta där i dagar! Nu provade vi kinesisk champinjonsoppa med bambuskott och det var det första vi fått i oss sedan frukost. Hillevi som nu inte ätit eller sovit bra på länge, parerade nätt och jämt huvudvärken när vi fick mat och Budweisser är dyrt men gott. Med jordens godaste ananaslassi rundade vi av en dag jag alltid kommer älska. Hillevi är redan inne i en god sömn och i morgon ska vi ha möte med Ravi.

Dharavi Slum

Indienresan dag 4 – Ballongmannen

Wi-fi på hotellet fungerar bra, vattnet fungerar bra, flugor och insekter; nästan obefintligt. Idag såg vi en stycken råtta och ja, den var fasiken söt!

Självklart, detta är ändå Indien, så tittar man på sprickorna syns de givetvis. Badrummet luktar lite av fuktigt mögel, ibland på stan stinker det både avlopp och sopor. Vårt område plockar ändå ständiga pluspoäng. En supermarket runt hörnan, ett café med extra stark cappuccino för den som vill, bankomater inne på banken med en hjälpsam vakt. Check, check och check! Men noll uteserveringar och nästan ingenstans att landa Hillevis stuss, för fötterna att vila. Efter två hotellcappuchinos spritte det till i ögonen och vi mötte en varmare dag än tidigare. Några skutt bort och så stod utanför Gate of India för att möta vår ny vän Ravi.

Tack Jiyanne för kontaktmäkleri! Jag är så glad att jag fick lära känna dig under en middag i november med Hillevis fina jobbkollegor. Högst upp i en miniskyskrapa i Sundbyberg, med utsikt över Stockholms nattljus. En tjej så fylld av livsglädje och som väljer sina egna vägar genom livet. Du inspirerade och gav oss kontakten, tack!

Ravi var en frisk fläkt och har arbetat många år med äventyr runt om i Indien. En passionerad kille som både vill och gör. Någon att samarbeta med och vi planerade för framtiden. Nästa indienresa blir än mer spännande, via New Delhi. Efter att ha tagit reda på så mycket vi kunde om Ravis liv och leverne, skiljdes vi åt vid en juicebar. Men inte innan vi hunnit prova sockerrörsjuice med lime och mynta. Stärkande och hyggligt gott, men lite för söttigt för oss.

Sockersaker känns inte som en bra vana. Sockret göder folksjukdomar och jag tycker det borde vara förbjudet för butikerna att sälja sötsaker nära kassorna. Tänk om butikerna kunde delas upp i onyttiga sektioner med exempelvis rött golv; och nyttiga med grönt. Då kunde man lättare handla trött men nyttigt efter jobbet och medvetet köpa ”röd mat” när man tycker det är ok istället. Cancerceller älskar allt socker vi äter. Men nu åter till Indien.

Vi återvände till marknaden i Colaba. Skönt med en dag att varva ned ytterligare en smula, köpa några plåster för fötterna. Hitta hårwax i en butik i slummen och möta människor, människor och miljöer. Gatumaten som blev vår lunch, var en njutning Friterad lök, knyte med potatissamosa och lätt friterade potatisskivor.

Thank you sir, excuse me sir.. Allså detta fina, vänliga, härliga folk! När vi möter barnen i slummen, vinkar de och säger ”Hi”, med sina vänliga öppna ansikten och leenden. Det kommer kor gående med sina Babas, de verkar vara välmående och behandlas med respekt. Men absolut, det är inte roligt att se höns inspärrade i burar, eller hur många skinn från dödade djur vi säg garvas i Dharavi. Varför måste vi människor döda så mycket? Det måste vi inte. Något som är vackert i Indien är annars att de äter väldigt mycket vegetarisk mat. Jag älskar dom för det!

Babas, skrev jag om männen med korna. Så heter det kanske inte, men jag tyckte det lät bra i brist på ord. En Baba kanske snarare är en helig man, eller en guru. Det är lite oklart för mig.

Vi packade lätt, så nu på tredje dagen har de mesta av kläderna fått olika grader av svett. Jag behövde kläder och vi försvann nedåt Colaba Causway igen. Efter att jag smällt till en oförskämd ballongförsäljare, vek vi av in i en klädbutik. Kjolar, klänningar, skjortor, ja lite som butiken New Yorker. Det var skjortor jag sökte och fann. Snygga saker tror jag i allafall just nu, man kan ju ibland ångra sånt men fått för sig utomlands när man kommit hem. Men Hillevi gillade och hon har klass. Den skjortan jag älskade kostade 300 rupies, dvs 45 kronor. Inne i butikerna prutar man inte, det finns prislappar och de gäller. Vi klev ut igen utan en skymt av ballongmannen; vilket var tur för honom.

Flera gånger under våra promenader fick jag viskningar bakifrån mig, helt nära.. Some snow mister? Mauriana, hash? Droger är absolut förbjudna i Indien; har man läst boken Shantaram, vet man att man inte vill sitta i Indiskt fängelse.

Nästan klara för dagen sätter vi oss på en restaurang, mittemot Café Leopold. Vi tog oss åter igen över Colaba Causway med livet i behåll. Med sina knuffande bilar. Ja knuffande likt radiobilarna på Gröna Lund utan själva krocken men med samma sträckor. Köra, bromsa, köra, bromsa in med en gungning av bilen. Sedan gas.. och såklart, tut. Restaurangen var som ett hål i väggen och djup som ett klassrum. Jag räknade till åtta servitörer som stod på rad och så två personal till som satt ned, och det var bara i entrén. Kockar jobbade i skymundan och någon till personal fanns längre in i restaurangen. Rummets tre väggar var av spelar med stora rutor, avgränsade med körsbärsfärgad panel. Restaurangen var muslimsk. Vi frågade för att säkerställa och fick en gest mot några av entréns sittande herrar. Långa grå och mustiga skägg. Givetvis muslimskt, med en nickning. En stor del av menyn redogjorde för olika tillredningar av gethjärna, men vi hittade till de vegetariska alternativen. Ris och några slags såser och salsor med bröd, (palak paeer, daal och nan).Det brittiska paret intill bjöd till torr konversation, men ändå. De skulle ta tåget ned till goa, 14 timmar, för att sedan vimsa omkring planlöst inåt landet och söderut. De grävde i en guidebok för att förfina planen och räta ut vimsningen. Middagen för två kostade 176 rupies, alltså 22 kronor.

På hemväg från restaurangen för att göra kväll, kikade vi på gatumaten. Vikta blad doppade i varmt bränt socker, varma mackor, en juicebar på gatan. Mangosäsongen är kring maj, juni så vi drack färskpressad ananasjuice. Ett farväl av Colaba. I morgon bär vingar oss till Goa och, legendariska Palolem.

Gateway of India – Colaba Causway

Indienresan dag 5 – Mot Goa

Håret stod åt alla håll när jag vaknade och lakanet under mig var snurrat som omslaget på en Gränna Polkagris. Tankarna om kvällen.. ballongmannen, tänk om jag verkligen slagit till honom hårt; vad hade hänt? Hade de andra försäljarna omkring backat upp mig eller hade det blivit ett stort tjafs på gatan? Jag spelade upp olika scenarion.

Telefonernas alarm tjoade elektroniskt klockan sju utan samvete. Hillevi var snabb och rask in i duschen medan jag som ofrivilligt lyssnade på en Bollywoodfilm halva natten blundade en extra minut. Till slut hade jag fått nog och sprang ut i korridoren mitt i natten, iklädd bara rödrandiga kalsonger. De tre männen i rummet intill skulle bli varse att de störde. Jag blev stående tvärt utanför dörren när det visade sig vara en av nattportieerna som satt hukad över sin laptop, bara några meter från vår dörr.

It’s VERY loud! Sa jag utan att låta alltför vänlig eller ovänlig. Klockan var ändå fyra på morgonen eller så. I’m sorry, sa han förläget medan han stängde ihop laptopen i sitt knä. Efter en stund tog natten över mitt sinne. Kanske var det också då den starka cappuccinon från eftermiddagen la sin reträtt.

Taxin genom stan puttrade på fint och vi anträdde terminal ett, inrikes, en timme innan vi behövde ha gjort. Vi arbetar för att detta ska vara en tyst och lugn terminal, läste jag tacksamt på en av skyltarna, medan vi checkade in. Lite köande och sedan säkerhetskontroll. Det var tomt mellan mig och kontollanten en bit bort, metallskannern visade två gröna gubbar så jag gick igenom. Vakten ropade, jag var så trött.. Backa!! Jag backade och gick sedan igenom scannern igen. Nänä, backa sa nu både han och en annan vakt bakom mig. Jag tänkte att de var helt galna, men jag gjorde som de sa: Jag gick ut igen genom scannern för att sedan backa, BAKLÄNGES gående genom scannern. Jag kände mig som Stig-Helmer när de bad mig att backa ännu en gång. Då insåg jag att de velat att jag skulle backa tillbaka till en linje där det stod STOP. Jag är sååå trött idag förklarade jag för vakterna som sedan var snälla med mig; men varför backa till linjen? Det var ju ingen före.

Diset som jag trott var smog, avtog inte när vi lämnade Mumbai. Luften är fuktig, men skön och inte så klibbig. Goas flygplats bjöd på cool partymusik i högtalarna som ingen annan flygplats. Smala landsvägar utmed frodig natur, palmer och mötande kor på båda sidor vägen. En del kor bara satt och hängde medan andra la sig ned i solen för att blunda och meditera, någon decimeter från lastbilsdäck, bilar och de scootrar som swishade förbi i 80 knyck. Omkörningar före kurvor, tutande. Styrelsen för Motormännen skulle ha fått visst huvudbry om de fick se oss svenskar köra så. Motormännen, samma som expressexpedierade mitt internationella körkort samtidigt som de missade stämpla i att jag har A-körkort. En viktig detalj när man tänkt hyra sig en Royal Enfield. Den coola, snygga Indiska motorcykeln. Som väl är upptäckte jag det på gatan utanför vid Fridemsplan, och vände på klacken. Jag har ju till och med köpt fästen för att sätta filmkameran på styret, så det vill jag inte missa.

Efter 90 minuter och att ha guidat chauffören rätt, klev vi rätt in i paradiset. Palolem, Goa!

Resväskorna glider som pulkor när vi drar dom över stranden med hjulen som bromsklossar, men vi når snart Cafe Blue Hotel. Vår beachfront, seaview hut, har blått golv av kakel med vitt målade tjocka och breda plankor som väggar. Kikar man noga, kan man se ut genom springorna, men det är bara skönt med all luft. Rummet är stort med duschrum, tvättplats och vattentoalett. Vi släpper väskorna och springer rakt ut i havet. Minimalt motstånd, här är det enkelt att leva.

”Det är stenarna som får bäcken att porla.”

Det finns några ordspråk jag tar till mig ofta. De hjälper mig att bli mer ödmjuk när saker kommer i vägen för mig. Händelser, människor som har det jobbigt någostans. Människor som sprider sin frustration, ofullkomlighet, naivitet, sin avsaknad av kärlek och mening. De som vill klandra eller ha rätt fastän de har fel. De som inte förstår, de som inte vill förstå. Ibland skapas motståndet i livet av sina egna brister; att man gjort fel själv, stressat, inte läst, inte förstått. Detta motstånd som som vi egentligen älskar och behöver. Vi lär oss, vi utvecklas. Vi kan skapa ett eget driv, att proaktivt ta del av och styra livet. Vi kan sätta kurs, drömma, göra och skapa. Vi kan utsätta oss för ett motstånd vi älskar och vi kan vara smarta och ladda för de smällar vi alla ändå får av livet. De vi inte beställde, de vi inte trodde vi behövde, men de som tog oss högre och gjorde oss starka.

”När man allra minst anar det, då blir det som det blir.”

En skön lärdom man kan göra när man levt ett tag och mött stenarna i bäcken; är att inte förvänta sig, eller ens önska att saker ska bli precis som man tänkt. Som ett bröllop. Man kan planera bröllopet, göra listor och ha möten med alla inblandade, som fotograf, DJ, catering, styling och makeup. Man kan drömma sig in i varje detalj, men så blir det ändå något annat. Det bästa man kan göra som brudpar blir att vakna upp till sin bröllopsdag och nu släppa allt. Stänga av kontrollbehovet och lita på att vad som än händer, så är det en del av det äventyr som livet ska vara.

Så borde jag ha känt i förrgår, vår sista dag för utforskande av Mumbai; men jag var trött och blev grinig när Hillevi ville ändra planerna och komma till stranden. Förlåt älskling, du är alltid bäst och förtjänar bara kärlek. Så är det ibland med kärleken, det finns motstånd även där. Motstånd som får kärleken att porla. Jag älskar henne så mycket! Så stark, så mycket kärlek i henne.

Kärlek som havet till standen. Fylld av liv, stormade och brusande med sina tankar, sina ord. Så mycket djup och vishet och en kraft som kommer från alla oceaner av hennes hav. Hon skapar havsbrisen som lugnar mig och hon är horisonten jag längtar till. Hon vilar trygg mot min stand. Puffar och formar. Berör, glittrar och speglar. Jag finns alltid där för henne. Jag är de vassa klipporna hon formar till mjuka skär, jag är den långgrunda stranden, som här i Palolem, där hennes vågor kan rida ut. Jag är med henne i äventyr på havets botten. Vi är delar av varandra och vi möts, vi ständigt möts. Hon är luften över mig, helt fri att virvla var hon önskar, men hon väljer alltid att landa i min famn. Det är bara då, när hon är fri att flyga och göra sina val. De är bara då, när hon landar intill mig, som jag vet att jag är vald på riktigt. Så länge hon gör det och jag låter henne är jag hennes, är hon min.

Vi äter vid vår restaurang med utsikt över havet, skålar och ser hur den vykortsröda solen landar i havet. Den moskitonätbeklädda himmelssängen välkomnar oss, lika stor och skön som vår egen på Liljeholmskajen. Vågorna brusar och restaurangens musik intill, vaggar oss till ro. Hillevi läser Shantaram, jag faller in sömnen, tretton timmar lång.

Palolem – Goa

Indienresan dag 6 – Royal Enfield

Vi föjde skyltarna från stranden och duckade för palmbladen. Någon minut senare fick vi lägga oss på golvet och slappnade av. ”Breathe in slowely, breathe ouuut. Breathe in slowely, breathe ouuut”. Vi gjorde Hathayoga, en ganska enkel yoga som stretchar ut kroppen. En timme senare var vi sköna och redo för frukost. Även denna gång har vi restaurangen bara några meter från vår dörr fast utomhus. Med fötterna i sanden drack jag min och Hillevis Nescafé. Ingen cappuccino här men samma njutning. Hash brownies, hummus och ja, inte vegetariskt: scrambled eggs. Havet bjöd oss in. Med vattnet i brösthöjd gjorde vi karateövningar. Spänn bak höger hand vid midjan. Höger ben bak och rakt, vänster ben böjt och luta sig lätt framåt som innan man ska springa ikapp. Vänster hand framför hakan som en boxare. Samtidigt som du släpper iväg och rotetar höger knytnäve, dra in vänstern till midjan. Låt kroppen rotera vid midjan för att få full kraft. Slå som om du ska slå igenom en vägg. Inte på väggen, igenom! När du slagit, är vänster knytnäve laddad vid midjan. Nytt slag. Slå och rotera i samma rörelse. Hai, hai, hai. Tre slag i taget och vattnet yr kring kroppen. Efter en stund är vi andfådda och gör sparkar. Tungt att sparka i vattnet, bra träning för rygg och muskelfästen.

Vi solar på solstolar vilka hotellet klätt med stora handdukar. En av försäljarna på stranden får napp och sätter sig på huk för att dela upp en solmogen vattenmelon, samt slå isär en kokosnöt, mechete-style. Han bodde någonstans i norra Indien, men kommer hit halvårsvis som så många andra av de som jobbar här. September till april, sedan kommer monsunen och det kan regna 400 – 2000 mm mellan maj och september.

Vi begrundar de små krabborna som bor överallt på stranden, men mer tätt på fuktiga delar. Hillevi ser att de tuggar i sig den blöta sanden. Den äter små kräftdjur i vattnet från havet. Först rullar den bollar av sanden, ungefär 20 st per minut. Bollarna staplas. Bollarna rullas så det blir ett hål i mitten och där samlas kräftdjuren. Krabban surplar i sig alla som en drinkbuffė och börjar om. Kommer en våg är allt förstört så det gäller att vara effektiv.

Vi utforskar norra stranden med sina mäktiga klippor. Någon har målat en klippa till en haj. Länge bort ändå på höjden finns en bar utomhus bland palmblad och hängstolar. Sunset bar, solklart varför.

Med gymnastikskor, lappen från Motormännen och kamera packad går vi till huvudgatan för att hyra en Royal Endfield, motorcykel. En encylindrig, snygg customhoj på 350 kubik made in India. Uthyrarmannen frågade hur många kubik min mc i Sverige hade. Han tystnade för ett ögonblick när jag svarade 1150 kubik. Egentligen var det flera år sedan jag sålde min BMW, men det lät bättre att säga sådär så de förstod att jag har koll. Utan några papper alls lämnade de ut hoj och hjälmar. De ville bara veta vilket hotell vi bodde på och se att jag hade körkort.

Vi lämnade Palolem till ett kraftfullt puttrade ljud, vilken skön hoj. Vinden i ansiktet och Hillevi höll om min midja utan rädsla. Hon hade i uppdrag att påminna mig om att köra på vänster sida vägen. Vi körde runt på måfå och hamnade nere vid en flodbädd. Mannen som satt med sin son utanför sitt hus var kommunalarbetare. Vi fick råd för att hitta en bankomat och nådde på så vis staden Cancona.

I Cancona vimlade det av människor och fordon. Poliser viftade och blåste i visselpipor. Jag rullade fram till tre poliser i bruna uniformer och fick hjälp att hitta parkering. Jag fällde ned stödet och vi klev rätt in en färgsprakande marknadsplats. Människorna pratade högt hindi med varandra under de gula dukarna som var spända över hela marknaden. Röda morötter snyggt staplade som timmer längs en svensk skogsväg. Potatis, lök, gröna ärtor, bönor, bruna Indier med vita leenden och någon enstaka vit turist. Vi hittade ingen restaurang och lättade på stödet när vi hunnit bli mätta på intryck. Efter en stunds trafikkaos med en bred gul, grön och röd buss inblandad; kom vi loss och hittade vägen åter till Palolem. Bensin köpte vi i en kiosk på gatan i Palolem, där de kom ut med plastflaskor och en tratt.

Motorcykeln lämnade vi bakom oss och blev med både elefantmatta och örhängen innan vi nådde vår favoritrestaurang från igår. Phad Thai gjord på Zucchini strimlad i långa strimlor, rödkål, grön och gul paprika med sesamfrön och en dressing av bjäst.

Mosquitoes ville äta oss hela så
flyttade in längst in i restaurangen. Där vi delade en soffa under takfläktarna och hade bara våra öl King Fischer kvar när strömmen gick. Det gör den ungefär en gång om dagen. Levande ljus och befriande lugnt från en annars soft musik. Hand i hand kunde jag avstyra fler butiksbesök förutom när vi köpte frukt och så morötter. Morötter till korna fastän vi just på hemvägen inte mötte några.

Havet kysste stranden lugnt med sina vitt brusande vågor. En efter en rullade de in, som det gjort sedan vågor för första gången fanns. Vi satte oss vid havet och fäste våra blickar långt ut i natten.

Cancona

Indienresan dag 7 – Delfinvatten

Vågor lämnade oss att sova, vågor väckte oss. Men tidigare än så, redan klockan sex, nådde hummande röster in i vår bungalow. Ritualer, kanske religiösa, men Hillevi vände åter in i sömnen utan vidare efterforskning. Kanske hade kyrkan något med det att göra, bara 100 meter från oss.

En gång när var jag i Grekland, och följde Odysseus fotspår mot sin hemö Ithaka. Vi satt på en båt och spelade tärning, som alltid, var vi än satte oss. Inger, Reijo och jag gjorde tre. Plötsligt tjuter Reijo som ställt sig vid relingen, ”Delfiner!”. Ur dessa friska medelhavsvatten flög de upp, högt över vattenytan. Tre, fem, sju stycken.. Tävlandes med båten och kamerorna flög upp ur sina väskor för idogt smattrande. Så starka, så smidiga! Vilken lycka att vara delfin!

Så när jag läst på om att de gjorde delfinturer här var det givet att ge det en chans. Klockan åtta knuffades vår båt ut från stranden och den lilla snurran plockade upp en hygglig marschfart. Förbi Monkey Island och nästan bort till Agonda beach. Det kändes inte helt bra denna gång. Delfiner kom upp för att ta luft och försvann direkt ned, troligen för att äta. Det var två båtar till på plats och varje gång en delfin siktades, drog båtförarna fart, troligen för att driva delfinerna till att hoppa. Onödig stress, vi är så jobbiga ibland vi människor. Men det var vackert att se de andra båtarna och skönt med fläkten från havet. Båtägarna ville gärna göra pengar på att köra oss på flodturer och till privata stränder. Men vi kände inte att vi behövde jaga längre för vi bodde redan i paradiset.

Det var söndag. Större sällskap av Indier anlände och hängde på stranden, som nu var full av folk på den centrala delen. Indiska familjer tog med barnen en bit ut bland vågorna och satte sig där; kläder på. Mycket folk, men inget att tala om i jämförelse med Långholmens strand en svensk sommardag. Samma känsla ändå som en högsommardag hemma, eller kanske som på strandbadet i Ystad om man ska jämföra stränder. En doft av salt under en brännande sol och det glittrande Arabiska havet, så långt man kan se. Troligen vår varmaste dag här, ändå behagliga 33 grader. Vattnet nästan lika varmt.

Resten av dagen spenderades i lugn och ro. Timmarna glider förbi. Vi ligger i solstolarna och läser. En promenad bort till norra udden, där vi gör en fotosession med de vackra klipporna som fond. En fattig familj försöker få ihop en inkomst genom att sälja ballonger. Jag ger ett av barnen lite pengar utan att ta emot ballongen. Som väntat blir jag då föröljd av ett syskon som också vill ha. Jag är en rik turist, det bästa de som är så fattiga kan göra, är att använda all retorik de besitter för att få mig att ge efter. Någon minut senare ger hon upp. Det är samma med korna på stranden. Dessa heliga kor som ingen äger, men många gör korstecken för. Vi hade med en hel påse morrötter och det var som godis till småbarn. Långa tungor sträcktes ut och fick fatt tills allt var slut. Sedan blev vi uppvaktade av kor som med ballongbarnen. De vill ha mer, självklart!

Vi köpte en giraff till Felix, som hade namnsdag hemma i Stockholm. T-shirts, armband, shorts och ännu fler örhängen bytte ägare. Det finns massor av vackra bronssaker, tigrar och elefanter. Även i trä, sten och komposit. Vackra, men övervikt på hemresan bromsar upp lite. Jag har med en bagagevåg och jag inser att shampoo och med flera saker kommer få stanna i Indien. Till och med stativet till kameran lär få bli kvar.

De sunda matvanorna kompenseras med några drinkar innan vi promenerar under stjärnorna mot Cafe Blue Hotel.

Butiker och restauranger stänger kring klockan elva. Om någon dag väntar mer partyglada kvarter, men ännu så länge är allt lugnt allt skönt.

Mitt i natten flyger jag upp innan jag inser att det bara är en råtta eller fågel som springer över taket. De passar på att leva om när jorden lagt oss i läsidan mot solen.
Goa räknas till Indiens tryggaste plats. Sedan kommer Mumbai.

Delfinsafari

Palolem

Indienresan dag 8 – Brustna hjärtan

Till och med lastbilarna behandlar de kurviga vägarna som vore de en gokartbana. Vi lämnar Palolem aldeles nöjda och belåtna. Två bärare tar våra väskor på huvudet med nedvevade rutor tuffar vi på och vår chaufför får instruktioner. ”Give us a safe journy to Candolim, we’we got five kids at home”. ”Yes sir”, svarar chauffören som om han hade en aning om vad det innebär.

Har man växt upp på gocartbanan har man väl koll ändå. Vi har inte sett några incidenter eller några fordon i diket.

Vi kryssar oss fram genom landskapet. Små samhällen fyllda av liv. Kor som hänger i drivor. Små familjer som delar scooter; pappa kör, mamman bakom med spädbarn i famnen. Färgsprakande kvinnor delar vespa. Marknadsplatser och butiker. Det är hyggligt bra skyltat och nästan enbart på engelska.

Överallt kring orterna ligger det sopor av plast längs gatan. Inget som luktar, men plastpåsar. Blåa, vita, genomskinliga påsar. Ibland små berg av skräp. Varför? Jag vet att många kor tuggar i sig påsar och kan slutligen dö av nedsatt kroppsfunktion.

Den breda Mandovifloden passeras och på andra sidan ser jag en skillnad i arkitekturen. Vackra Portugisiska villor på två våningar. Pampigt färggranna. Det portugisiska arvet syns bestämt i staden Panajim, vi ska komma dit lite senare.

Candolim ska vi nu ge fyra nätter. Det ligger mitt i bältet av stränderna Baga och Anjuna. Epicentrum för vad som finns kvar av hippiekulturen som en gång satte Goa på kartan, men nu yoga och partyliv.

Marbella guesthouse var precis ett sådan Portugisisk villa men större. Omgiven av djungel och fåglar kändes plasen som om vi klev in i en miljö från en gammal Indiana Jones film. En 15 cm levande ödla stirrar på oss, fyra meter takhöjd, utsikt över Bougainvillor och ett läckert mosaikkaklat badrum välkomnade oss.

Jag tog en promenad nedåt vägen, ut ur djungeln och in där de hyrde ut fordon. Vi ska bara svepa strandgatan någon dag så det blev en scooter denna gång.

Efter en middag där kinesisk ”show main” och indisk ”gobi coconut cashew mutter” gifte sig med både melonjuice och ölen Kings Fischer; tog vi vår scooter på en kvällstur. Vi passade butiker och restauranger. En restaurang hade bord bakom en pelarburen mur, en liten bit ovanför asfalten. Bordens höjd lämpade sig perfekt för den ko jag såg parkera hela sitt huvud mellan tallrikarna två turister beställt in. Jag såg att de försökte förklara för kon att den störde, men kon gjorde sig ingen brådska.

Vi gled mot stranden ställde hojjen på en liten upplyst parkering och gick en promenad mot stranden. Feta barer spelade förförisk musik. Bord, stolar, skön belysning och tända ljus. Den varma havsbrisen smekte oss som sammet. Vi promenerade.

Åter vid scootern kom en hund med gyllengul päls och bad om kärlek. Vi gosade och jag kramade om den hårt. Det finns verkligen många hundar här! Rena, vackra, välnärda och väluppfostrade hundar som springer lösa överallt.

Jag startade scootern och vips hade jag en hund vid fötterna som ville åka med. Jag tänkte den tycker nog det är skönt med vind i pälsen. Hillevi hoppade också på och vi tog en tur i kvällsluften. Hunden satte sig vant och tryckte sig mot mina ben. Hunden ser sig om i trafiken och trivs. När vi hittade en stor supermarket hoppar hund och Hillevi av. Jag köper hundmat, vatten och en skål. Utanför har Hillevi fått förklara för både lokala och för turister hur vi blivit med hund.

Åter hoppar mina passagerare på och vi kör fel några gånger för att hitta var vi först hittade vår vän. Ibland ställer sig hunden upp som på sin vakt för revir som kan orsaka problem.

Vi parkerade igen på den upplysta parkeringen och lät vår nya vän dricka och äta. Mitt under måltiden bad jag Hillevi hoppa upp, vi måste ju smita. Jag kör och Hillevi skriker att jag ska stanna när samtidigt hunden åter hoppar upp.

Alltså vi verkligen älskade denna vackra coola kärleksfulla hund, men vi kan ju inte. Bara några dagar bad Hillevi, men det skulle göra det ännu tuffare för både oss och hund när vi måste åka hem.

Jag tryckte av hunden som hamnade på rygg utan att ta skada. Med full gas vi jag över en sandkulle innan vi plockade upp fart. Efter hundra meter berättade Hillevi att den gett upp att jaga oss.

Med brustna hjärtan rullade vi långsamt hem.

Indienresan dag 9 – Anjuna wednesday market

Maurianan doftade söt som rökelse, och vår scooter gled lite hit och dit ibland på den leriga stigen mellan husen. Luften var fuktig, det hade regnat på morgonen. Små hus, små butiker, en liten kyrka, någon restaurang. Vägen till ”Anjuna wednesday fleemarket” var krokig.

Väl framme körde vi rakt igenom den, mellan alla hundratals människor, och vidare till beachen. Anjunas södra strand.

Anjuna wednesday market

Anjuna wednesday market

Indienresan dag 10 – Taxistrejk

Styret i Goa vill montera hastighetsövervakare på samtliga taxibilar. Taxichaufförerna menar att hur ska vi då göra när en turist är sen till flygplatsen? Ska vi få böter för det?

Så när vi skulle starta vår tur till Goas huvudstad Panaji blev det besvärligt, men till sist lyckades vi hitta en privat bil som kunde köra oss till färjan. Han hittade vackra bakkgator och till färjelägets kaos. På få minuter tömde och fylldes färjan med människor och vespor. Nästan enbart män. Ingen gjorde oss något förnär men Hillevi kände sig obekväm. Goa och Mumbai är nog mest vana vid västlänningar. Att ha shorts och bara axlar är inga problem. Samtidigt finns det starkt konservativa ideal i den Indiska kulturen, så vi passerar inte obemärkta. Ser man på Bollywoodfilm och musikvideo tycker jag själv att der är helt sjukt hur de, av vad jag sett, romantiserar gruppvåldtäkt. Det är vad jag läser mellan raderna när flera glada brunstiga män förföljer en orolig rädd kvinna. Hillevi får ständigt blickar. Ingen fara men.

Framme i Panjim tar avgaserna vid. Bilar, rörigt och solen gassar. Vi försöker rädda oss bort i en rickshaw som kör helt fel bort mot bron tillbaka. Efter trettio minuter har vi anlänt femgundra meter från där vi startade. Vid kyrkan, men inte vid kvarteren fontanas där de vackra delarna ska finnas. Platsen där vår rickshaw stannat fick även klockorna att stanna. Vi orkade inte mer. Ta oss tillbaka! Vi flydde via färjan och en ny rickshaw hem. En som tydligen inte ville strejka, vår sista taxi på flera dagar.